Jag måste få återkomma till 1968.

Alla upprorsrörelser som vi ser i vår samtid har ett samband med 1968.

1968 liksom LÖSTE UPP det sammanhängande politiska och kulturella slem som det kalla kriget och dess världsbild lade över oss ända sen andra världskriget.

Vi satt fast i detta slem som i ett spindelnät, det fanns ingen utgång, hur många tredje-ståndpunkter som än dök upp.

Det var först med en verklig upprorsrörelse som slemmet äntligen löstes upp.

Ett fullständigt ifrågasättande på den känslomässiga nivån snarare än den intellektuella.

Detta att inte dela samtidens värderingar samtidens KÄNSLOR, utan vara tvungen att återskapa ett KÄNSLOLIV som var värdigt mänskligheten.

Mycket riktigt var det alla möjliga politiska stolligheter som kom ut av det.

68rörelsen är späckad av fundamentalismer o allehanda dårfinkerier.

När den så småningom dog ut var det just de olika fundamentalisterna som högg ihjäl varandra och därmed hela rörelsen.

Men det gemensamma grundläggande för hela upproret var att vi kunde inte leva med dom värderingar och känslor som präglade vår samtid.

Det var nödvändigt att andas en annan politisk o kulturell luft : ett befriande andetag!

Sen var det inte så noga med detaljerna i alla avseenden.

Själva avstampet MOT samtidens tyrannier och därmed ett stamp FÖR något annat, oklart vad, var huvudsaken.

Det som förhånas som revolutionsromantisk overklighet var i verkligheten själva grunden för upproret.

Själva ROMANTIKEN känslosvallet, uppslukandet.

När jag ser på alla vänstervågor som har svallat sen dess så känner jag igen dom just på det romantiska tonfallet, förhoppningarna: "en annan värld är möjlig".

Det gäller också den nuvarande arabiska våren o occupy-rörelsen.

Det är just det romantiska tonfallet, det uppskruvade känsloläget som utgör det autentiska i upprorsrörelserna.

Det som gör dom till verkliga maktfaktorer.

För i den gråa vanliga verkligheten handlar ju politik o kultur om nånting helt annat.

Något strävsamt intellektuellt ihållande och analytiskt.

Men utan den grundläggande passionen som en upprorsrörelse som 68rörelsen hade i botten, blir politiken känslokall och cynisk och utgör inget alternativ till förtryck o orättvisor.